Hela havet stormar..

Hela dagen gick åt till att sova.. Känns lite drygt när man vet att man bara har några timmar med familjen innan man ska iväg igen :(
Börjar tro att mina ungar lider av nattskräck då dom "vaknar" mitt i natten och bara skriker hysteriskt uutan att man kan få kontakt med dom.

Ska sätta mig i morron och jävlas med datorn för att få mina pengar från försäkringskassan. Det blir sista uttaget på ett bra tag nu. Föräldraledigheten slut: Man kan inte riktigt fatta att det faktiskt är så...

I morron när jag kommer hem ska jag ta ett glas vin å bara slappa i soffan tills barnen vaknar då ska jag gå och sova.. Annars väcker jag dom när jag lägger mig i sängen, eller så får jag sova i soffan tills dom vaknar och sedan kliva upp för att lägga mig i sängen, och då brukar det va svårt att somna om.

Tänkte ju att jag kanske kunde lämna in datorn på lagning snart. Fast det kostar ju fan 700 spänn å då har dom bara tittat på den... inte lagat.

Nä fortsätta jobba nu då

en dag i smärta

Har inte haft en dator tillgänglig på ett tag så det har blivigt ett rejält hopp i mina inlägg kan man säga.

Nu har båda barnen fått börja dagis vilket har resulterat i dels en skön känsla men även lite vemodigt.
Man saknar ju dom där små gangsterna när dom inte är hemma. Samtidigt vet jag ju att när dom är hemma och sätter den sidan till att dom bara slåss så önskar man inget hellre än att dom va på dagis ;)

Har även börjat jobba igen vilket känns otroligt skönt. Det är roligt att va tillbaka och den där känslan man hade innan då man va sjukt less är inte lika påtaglig längre. Det va nog nyttigt me en break.

Idag när jag kom hem från jobbet kunde jag inte somna utan låg vaken till 09.30 vaknade klockan 13.30 av att jag började ana buksmärtor. Innan jag vaknat till ordentligt och fattat vad som va på gång så va det ett faktum. Smärtorna ökade bara och jag hann nätt och jämt ta mig till toaletten nere innan benen vek sig på  mig. Sist det hände så fick jag kontakt med kvinnomottagningen och där sa dom att dom skulle göra en titthålsoperation för att ta reda på vad felet va. JAg har ändå haft det här i 4 år....
Ringer iaf dit och får prata med en ignorant sköterska som säger "ja vad gäller det?"
Jag tänker att jag kanske måste börja från början med att berätta hur det är... så snyftandes efter att tårarna stått en meter från skallen säger jag "Jo, alltså jag har ju fått en remiss för titthålsoperation hos er och fick prata med en läkare då.." hinner inte säga mer förän hon avbryter mig och säger "Ja, du får ringa till våran rådgivning i morron och ta det med dom." Och jag känner hur hon absolut inte tar mig seriöst och säger "Men.... jag ligger ju på toagolvet och tar mig ingenstans för jag har sånna jävla smärtor i buken och ville ju bara börja samtalet med att förklara varför jag ligger här!!!" Åh.. säger hon "Då får du åka in på akuten så kanske våran läkare möter upp dig där om det nu är hit du ska" Fuck that tänkte jag...
Lägger på luren och försöker komma på hur fan jag ska ta mig upp... Ålar mig efter golvet till soffan där jag skickar ett sms till min granne och frågar om hon har några starkare värktabletter (eftersom i vanliga fall så är det bara citodon som hjälper mig dom här gångerna)

Hon kommer in iaf och ser mig där liggandes som en trasdocka och blir naturligtvis lite skärrad. Ger mig tabletterna och erbjuder mig skjuts men jag tackar nej då jag vet att allt jag får på akuten är en klapp på axeln med orden "kom tillbaka om det blir värre" standardkommentaren där under dom senaste 4 åren..

Till slut blir jag desperat så jag ringer till vårdcentralen som jag tidigare aldrig betrott... När läkaren till slut ringer upp mig säger han "Jag har tittat på din journal och det känns absolut som att jag vill kolla upp dig. Man får inte sånna här smärtor i buken utan anledning. Sen såg dina prover sen tidigare besök på akutmottagning samt vårdenheter så bra ut. Ditt HB har legat lågt och CRP högt... " När jag va där sa dom dock att allt såg jätte bra ut.... hmm.. "TACK sa jag... efter 4 års helvete vill jag inget annat än att du kollar upp mig!!!" Överlycklig över att det faktiskt finns nån som bryr sig lutar jag mig nu tillbaka med mina citodon i handen och känner att det kanske finns ett slut på det här ändå.
Känns otroligt bra och skönt.