Denna vecka präglas av stress... Jobbar inatt och i morgon natt, sedan hela helgen med. Det kan tyckas att det inte borde vara så stressigt. Det hade det inte varit heller om det inte varit för att vi har städvecka på dagis den här veckan som tar 2 timmar varje dag att genomföra. Sen måste min kära sambo skruva i två bilar som måste vara klara innan fredag. Nu kanske ni börjar se problemen. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta tiden ifrån! Kliva upp tidigare då jag jobbar för att hinna mer är inget alternativ då jag redan som det är känner mig som en färsk viltolycka varje dag klockan ringer...
Vi pratade med hyresvärden om att få en ny bänkskiva med, vilket han förmodligen kommer med i morron. Vi har sagt att vi monterar och skär ut själva, vilket INTE kommer ske i veckan. Tidigast till helgen.
Tänkte även försöka släpa iväg mig på en barnloppis på söndag. Kommer få sova 3 timmar innan jag måste upp igen. Men jag måste uppdatera ungarnas rum lite och eftersom jag är lite svag för begagnat så är ju loppis perfekt! Jag gillar att göra om saker, och med nya saker tappar man ju finessen med att göra om dom. Kommer bli kanon!
Ibland när jag sätter igång å pratar på jobbet finns det ingen hejd på mig. Det är som att jag inte fått prata med människor på 4 år.. Jag kommer på mig själv ofta att jag pratar hejdlöst mycket!
Inatt har tankarna varit hos dom som fattas mig. Dom börjar bli många nu. Min älskade vän Jonas som togs bort för tidigt. Att vi pratade om döden dagen innan du dog känns makabert och overkligt än idag. Tänk om jag vetat vad som väntade då du satte dig i bilen den kvällen. Thomas som valde att gå bort för tidigt. Vad drev dig till det beslutet? Jag blev helt tom när jag fick det där samtalet. Jag trodde att nån förväxlat dig med någon annan. Det kunde ju inte vara du!? Allt kändes konstigt. Jag önskar verkligen att du valt en annan väg. Moster du kära moster... cancern som plågade dig till döds mitt framför mina ögon. Va en klippa, stå stark. Ge allt för nu måste någon verkligen stå upp. Skavfötters låg vi där i sängen på sjukhuset. Inga ord behövdes sägas, vi förstod varandra ändå. Förtvivlan, kärlek i massor, tröstlöshet, maktlöshet, andetag så tunga att inget annat hördes. Din hand i min, viskade i ditt öra.
Ni fattas mig så oerhört mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar